Jag är en surkärring.

Jag är en aktiv person och blir inte särskilt trevlig att umgås med när jag tvingas vara stilla längre stunder. Jag behöver inte nödvändigtvis aktivera mig fysiskt utan det går lika bra intellektuellt. Ändå lär jag mig aldrig. Så klart hände det nu i helgen efter att ha varit inomhus största delen av dagen. Jag känner mig oerhört rastlös och förvandlas till en riktig surkärring. Stackars Filip får ta emot min irritation och förmodligen fattar han ingenting mer än att jag försöker väsa ur mig "förlåt för mitt beteende" så här i efterhand.

Jag känner oftast irritationen komma smygande men istället för att lyssna inåt och ta ansvar för mina behov, trycker jag undan känslan. DET jag istället borde göra är att ta mig ut på en promenad eller sticka iväg och träna. Tror du att jag gör det? Nej, jag fortsätter att vara grinig och låter det gå ut över mina nära och kära. (Att det ska vara så attans svårt..skrev jag inte nyss ett helt inlägg om att tänka positivt ... ;-)

Så här sitter jag nu och känner mig både taskig och tråkig. Det ska dock snart rådas bot på med en zumba och sedan ett glas vin med grannen.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag välja aktivitet och glädje.



Note to myself: Kom ihåg att ibland gör vi fel, men vi är aldrig fel.