Boken "Även tystnaden har ett slut" är berättelsen om de sex och ett halvt år som Ingrid Betancourt satt fången hos FARC-gerillan i den colombianska djungeln.
Ingrid Betancourt föddes i Bogotá 1961 men växte upp i Frankrike. Vid trettiotvå års ålder bestämde hon sig dock för att återvända till Colombia för att bli politisk ledare för De gröna. Detta i ett land som undan för undan höll på att bli förstört av terrorism, våld, korruption och rädsla – ett uppgivet land.
Under valrörelsen 2002 blev hon tillfångatagen av den marxistiska FARC-gerillan. Under de följande sex och ett halvt åren var hon deras fånge djupt inne i djungeln.
"Jag var fastkedjad runt halsen vid ett träd, fråntagen all frihet, friheten att röra sig, att sitta ner, att resa sig upp; friheten att prata eller att tiga; friheten att dricka eller att äta; till och med det mest grundläggande, att värna sina kroppsliga behov… Jag blev - efter alla år - medveten om att man likväl bevarar det allra mest värdefulla, friheten som ingen någonsin kan ta ifrån en: friheten att bestämma vem man vill vara."
Ingrid Betancourt var mer eller mindre ständigt fastbunden och undernärd, hon förflyttades nästan varje dag och var i ett eländigt fysiskt skick. Hon gjorde en mängd flyktförsök men fångades in gång på gång och blev allt hårdare behandlad.
Hon berättar om de rutiner som hon tvingade sig till för att kunna härda ut, för att försöka få lite värdighet mitt i den mardrömslika situationen.
I juli 2008 blev hon, tillsammans med fjorton medfångar, fritagen av den colombianska armén och kunde återförenas med sina två barn och sin mor.
Här kan du se programmet Babel där Ingrid medverkar i en varm intervju.
http://svtplay.se/v/2415972/babel/del_7_av_24
fredag 6 maj 2011
Redigerar-Lennart
Dödsbilden på Usama bin Ladin visade sig vara falsk.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hyllade redigerar-Lennart för att ha varit den som först ifrågasatte bildens äkthet.
Den bild som påstods föreställa en död Usama bin Ladin, och som cirkulerat i medierna, misstänktes vara falsk. Expressen valde därför att inte publicera bilden på sitt löp eller på sin förstasida. Tidningens chefredaktör Thomas Mattsson hyllade redigeraren Lennart Nilsson för att ha varit den som först ifrågasatte bildens äkthet. Han upptäckte det hela genom en enkel sökning på Google.
"Jag hade någon minut över så jag googlade något i stil med ”Usama bin Ladin dead” och kollade bildresultaten."
Genom sökningen på Google fick Lennart Nilsson upp den bild som sades föreställa en död Usama bin Ladin. Bilden var från sajten Peoplevoice.org och ytterligare en sökning, den här gången på hela söklänken, gav 75 träffar.
– Då får man ställa sig frågan om det är troligt att en nytagen bild generar så många träffar.
När han sedan tittade närmare på bildinfon på peoplesvoice.org såg han att bilden senast ändrats 29 april 2009, alltså två år innan Bin Ladin dödades.
"Varningsklockorna ringde rejält. Man ville ha en bild på en död Usama bin Ladin och så dyker den plötsligt upp. Om något är för bra för att vara sant så är det ofta inte heller sant" säger Lennart Nilsson.
Han fortsätter
"Jag tycker att vi skötte det här otroligt bra. Vi har publicerat bilden i tidningen men har då varit väldigt restriktiva med att påstå att bilden föreställer en död Usama bin Ladin"
redigerar-Lennart
Detta är jättelustigt för att:
1. Alla som vet vad internet är insåg att risken för att bilden är fejk är påtaglig.
2. De hyllar en medarbetare till skyarna för att denne googlade.
3. "Vi har publicerat bilden i tidningen men har då varit väldigt restriktiva med att påstå att bilden föreställer en död Usama bin Ladin." - Right, ingen lär dra den slutsatsen själv. Bra gardering!
4. "redigerar-Lennart"
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hyllade redigerar-Lennart för att ha varit den som först ifrågasatte bildens äkthet.
Den bild som påstods föreställa en död Usama bin Ladin, och som cirkulerat i medierna, misstänktes vara falsk. Expressen valde därför att inte publicera bilden på sitt löp eller på sin förstasida. Tidningens chefredaktör Thomas Mattsson hyllade redigeraren Lennart Nilsson för att ha varit den som först ifrågasatte bildens äkthet. Han upptäckte det hela genom en enkel sökning på Google.
"Jag hade någon minut över så jag googlade något i stil med ”Usama bin Ladin dead” och kollade bildresultaten."
Genom sökningen på Google fick Lennart Nilsson upp den bild som sades föreställa en död Usama bin Ladin. Bilden var från sajten Peoplevoice.org och ytterligare en sökning, den här gången på hela söklänken, gav 75 träffar.
– Då får man ställa sig frågan om det är troligt att en nytagen bild generar så många träffar.
När han sedan tittade närmare på bildinfon på peoplesvoice.org såg han att bilden senast ändrats 29 april 2009, alltså två år innan Bin Ladin dödades.
"Varningsklockorna ringde rejält. Man ville ha en bild på en död Usama bin Ladin och så dyker den plötsligt upp. Om något är för bra för att vara sant så är det ofta inte heller sant" säger Lennart Nilsson.
Han fortsätter
"Jag tycker att vi skötte det här otroligt bra. Vi har publicerat bilden i tidningen men har då varit väldigt restriktiva med att påstå att bilden föreställer en död Usama bin Ladin"
redigerar-Lennart
Detta är jättelustigt för att:
1. Alla som vet vad internet är insåg att risken för att bilden är fejk är påtaglig.
2. De hyllar en medarbetare till skyarna för att denne googlade.
3. "Vi har publicerat bilden i tidningen men har då varit väldigt restriktiva med att påstå att bilden föreställer en död Usama bin Ladin." - Right, ingen lär dra den slutsatsen själv. Bra gardering!
4. "redigerar-Lennart"
tisdag 3 maj 2011
Med livet som lägenhetsvisning.
Igår kväll satt jag och skrev ihop ett månadsbrev för personalen. Försökte hitta en röd tråd om att det är våra tankar som styr våra känslor.
Ask anyone... Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Minsta liten grej kan få mig glad, sur, arg eller ledsen! Känslor har jag. I överflöd. Just nu känner jag glädje och tacksamhet. Nöjd med att bo så nära jobbet vilket gör livet himla enkelt.
Jag älskar mitt sovrum. Min lägenhet ligger högst upp i fastigheten och sovrummet är ett stort tornrum med oerhört vackra fönster. Från rummet ser jag ut över Vasastan. För mig är det magi att ligga där i sängen och titta ut över hustaken och himlen. Jag avskärmar mig från stress och buller. Skalar bort allt som är oviktigt och känner mig totalt lycklig.
Jag läste en intressant artikel av Boel Björkenwall som jämförde våra liv med en visningslägenhet...
För visst krånglar vi till allt. Vi kämpar på med våra karriärer för att ”bli någon” och få en hög lön som ett slags kvitto på att vi är bra människor. Vi vill vara snygga och vältränade, ha fina kläder, och så vill vi få komplimanger och kunna säga ”tack” på ett sådant där självsäkert men ändå ödmjukt vis.
Och så vill vi vara den perfekta medvetna föräldern, den perfekta partnern och den populära på jobbet.
Och vi vill ha ett vackert hem med rätt inredning i rätt område att visa upp när vi bjuder folk på middagar – då vi ska briljera i köket med avancerade recept som vi ska låtsas att vi har slängt ihop i en handvändning, för att sedan få mysa inombords när någon säger att ”den där maten gjorde du minsann bra!”.
Och vi ska ha många vänner på facebook, resa på lyckade semestrar att komma hem och berätta om, ha fulltecknade kalendrar som inte lämnar plats för att andas, och ha en mobil som ringer och påminner oss om att vi faktiskt finns.
Som om hela våra liv är en slags visningslägenhet som andra människor ska trava runt i och ge ett värde.
Eller så försöker vi göra någon slags klurig revolt mot alltihop och reser till Indien för att någon guru där borta ska hjälpa oss att hitta oss själva.
När ska vi se att vi egentligen redan har allt vi behöver? Att vi egentligen skulle kunna vara lyckliga redan nu om vi bara hivade bort allt skräp och alla menlösa fasader som ligger ivägen?
Om vi istället för att göra mer faktiskt började göra mindre istället, men med mer känsla och kärlek bakom. Vi har ju redan nyckeln till lyckan och har alltid haft den – vi envisas bara med att slarva bort den hela tiden på vägen!
Det viktigaste är inte vad eller hur mycket man gör, utan hur mycket KÄRLEK man lägger ner i det man gör.
Peace!
Ask anyone... Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Minsta liten grej kan få mig glad, sur, arg eller ledsen! Känslor har jag. I överflöd. Just nu känner jag glädje och tacksamhet. Nöjd med att bo så nära jobbet vilket gör livet himla enkelt.
Jag älskar mitt sovrum. Min lägenhet ligger högst upp i fastigheten och sovrummet är ett stort tornrum med oerhört vackra fönster. Från rummet ser jag ut över Vasastan. För mig är det magi att ligga där i sängen och titta ut över hustaken och himlen. Jag avskärmar mig från stress och buller. Skalar bort allt som är oviktigt och känner mig totalt lycklig.
Jag läste en intressant artikel av Boel Björkenwall som jämförde våra liv med en visningslägenhet...
För visst krånglar vi till allt. Vi kämpar på med våra karriärer för att ”bli någon” och få en hög lön som ett slags kvitto på att vi är bra människor. Vi vill vara snygga och vältränade, ha fina kläder, och så vill vi få komplimanger och kunna säga ”tack” på ett sådant där självsäkert men ändå ödmjukt vis.
Och så vill vi vara den perfekta medvetna föräldern, den perfekta partnern och den populära på jobbet.
Och vi vill ha ett vackert hem med rätt inredning i rätt område att visa upp när vi bjuder folk på middagar – då vi ska briljera i köket med avancerade recept som vi ska låtsas att vi har slängt ihop i en handvändning, för att sedan få mysa inombords när någon säger att ”den där maten gjorde du minsann bra!”.
Och vi ska ha många vänner på facebook, resa på lyckade semestrar att komma hem och berätta om, ha fulltecknade kalendrar som inte lämnar plats för att andas, och ha en mobil som ringer och påminner oss om att vi faktiskt finns.
Som om hela våra liv är en slags visningslägenhet som andra människor ska trava runt i och ge ett värde.
Eller så försöker vi göra någon slags klurig revolt mot alltihop och reser till Indien för att någon guru där borta ska hjälpa oss att hitta oss själva.
När ska vi se att vi egentligen redan har allt vi behöver? Att vi egentligen skulle kunna vara lyckliga redan nu om vi bara hivade bort allt skräp och alla menlösa fasader som ligger ivägen?
Om vi istället för att göra mer faktiskt började göra mindre istället, men med mer känsla och kärlek bakom. Vi har ju redan nyckeln till lyckan och har alltid haft den – vi envisas bara med att slarva bort den hela tiden på vägen!
Det viktigaste är inte vad eller hur mycket man gör, utan hur mycket KÄRLEK man lägger ner i det man gör.
Peace!
måndag 2 maj 2011
Så nära himmelriket man kan komma.
OK. Jag har bestämt mig. LCHF är inget för mig. Visserligen gillar jag tanken med mindre kolhydrater men jag fixar inte att äta den typen av mat som krävs.
Under en månad har jag skippat kolhydrater totalt. I lördags bestämde jag mig för att bryta och satte tänderna i ett ljuvligt valnötsbröd. Hur ska jag beskriva känslan? Det var så nära himmelriket man kan komma! Då snackar jag inte sex utan bröd!! Du fattar eller?!
Så i fortsättningen blir det absolut mindre kolhydrater men kommer unna mig bröd då och då. Livet känns ju så mycket trevligare med bröd helt enkelt.
Under en månad har jag skippat kolhydrater totalt. I lördags bestämde jag mig för att bryta och satte tänderna i ett ljuvligt valnötsbröd. Hur ska jag beskriva känslan? Det var så nära himmelriket man kan komma! Då snackar jag inte sex utan bröd!! Du fattar eller?!
Så i fortsättningen blir det absolut mindre kolhydrater men kommer unna mig bröd då och då. Livet känns ju så mycket trevligare med bröd helt enkelt.
söndag 1 maj 2011
Nine Million Bicycles
Vissa låtar etsar sig fast. Den här låten är en sådan låt. För mig handlar den om frihet att välja och kärlek.
Att uppmärksamma det som fungerar.
Fotografen Jones Dewitt inspirerar oss att fira och uppmärksamma det som fungerar i världen.
Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak.
Vilken bokhelg :-) Igår var ju helt fantastiskt väder. Låg i trädgården hela dagen och solade och lyssnade på ljudböcker :-) Det är så jag kan tillbringa min barnlediga helg. Har hunnit plöja igenom 2 ljudböcker redan ("Ta skit och gör det till guld" samt "Ta vara på motgångarna" av Annika R Malmberg) och har nu påbörjat min tredje ljudbok. "Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak" skriven av Katarina Swanberg i samarbete med Pigge Werkelin.
"Vi var en vanlig, svensk familj som åkte på drömsemester till Thailand över jul och nyår. När flodvågen slog in över den soldränkta paradisstranden i Khao Lak hade vi precis bytt hotell. Vi ville bo tryggt med tanke på barnen och hade fått en fin bungalow på platt mark nära havet. Vi var lyckliga. Jag är den ende som överlevde tsunamin. Min fru Ulrika drunknade tillsammans med våra söner Charlie, 5 år, och Max, 4 år."
Jag kommer ihåg de fruktansvärda nyheterna på TV. Det var i december 2004 och i min famn låg Lukas, bara några veckor gammal.
När jag läser boken, känner jag en sådan oerhörd tacksamhet. Det är svårt att förstå vad det innebär att förlora hela sin familj. För de flesta föräldrar är det en helt omöjlig tanke. Att begrava sitt barn måste vara en av de mest onaturliga händelser man kan vara med om, att begrava hela sin familj är absurt.
Inom loppet av några år förlorade jag flera nära och kära. Pappa, mormor, morfar, farmor, morbror och farbror gick alla bort i cancer. Några av dem alldeles för tidigt. Men sådant är livet. Det är föränderligt. Det enda vi kan göra är att ta ansvar för varje dag och visa våra nära och kära hur mycket de betyder för oss.
Störst av allt är kärleken.
"Vi var en vanlig, svensk familj som åkte på drömsemester till Thailand över jul och nyår. När flodvågen slog in över den soldränkta paradisstranden i Khao Lak hade vi precis bytt hotell. Vi ville bo tryggt med tanke på barnen och hade fått en fin bungalow på platt mark nära havet. Vi var lyckliga. Jag är den ende som överlevde tsunamin. Min fru Ulrika drunknade tillsammans med våra söner Charlie, 5 år, och Max, 4 år."
Jag kommer ihåg de fruktansvärda nyheterna på TV. Det var i december 2004 och i min famn låg Lukas, bara några veckor gammal.
När jag läser boken, känner jag en sådan oerhörd tacksamhet. Det är svårt att förstå vad det innebär att förlora hela sin familj. För de flesta föräldrar är det en helt omöjlig tanke. Att begrava sitt barn måste vara en av de mest onaturliga händelser man kan vara med om, att begrava hela sin familj är absurt.
Inom loppet av några år förlorade jag flera nära och kära. Pappa, mormor, morfar, farmor, morbror och farbror gick alla bort i cancer. Några av dem alldeles för tidigt. Men sådant är livet. Det är föränderligt. Det enda vi kan göra är att ta ansvar för varje dag och visa våra nära och kära hur mycket de betyder för oss.
Störst av allt är kärleken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)