Idag har jag varit med om något oerhört spännande som jag bara måste skriva om ... För några år sedan förlorade jag min pappa i cancer. Idag besökte jag ett medium, dvs en person som har förmågan att komma i kontakt med döda.
Från början var det lite lustigt för hon sade att det kom två män och hon hade svårt att skilja på dem. Men när hon började beskriva dem mer utseendemässigt och deras personlighet förstod jag vilka det var - min pappa och hans bror som också gått bort i cancer.
Jag kan säga att jag var sjukt skeptisk men ändå lite nyfiken ... Nu känner jag bara glädje och tacksamhet. Hon kunde beskriva allt mycket detaljerat. Deras utseende, längd, deras klädstil men framför allt var jag chockad över hur väl hon beskrev deras personlighet. Pappa - en oerhörd charmerande man med pondus, nästan lite flörtig, lätt för att prata med människor, talför, humoristiskt. Mörkt hår med silver i tinningarna, en man som bar upp sina kläder snyggt oavsett vad han hade på sig etc. Min farbror var oerhört charmig, sofistikerad, lite snobbig
(Hallå eller? Allt stämmer exakt ! Hon hade ju kunnat beskriva dem helt annorlunda)Hon sade också att även om pappa inte funnits där för mig i min uppväxt finns han ofta vid min sida nu. Att han ofta funnits vid min sida men eftersom jag är så oerhört skeptisk var han rädd att han skulle skrämma mig
( no shit? ) Men att han ville att jag skulle lita på att han var där.
Hon berättade att när pappa pratade om mitt jobb, uppfattade hon det som att jag hade ett arbete där jag jobbade med en grupp av människor och att jag ville inspirera och få andra människor att må bra och växa
(stämmer ju väldigt bra med tanke på mitt jobb och det jag brinner för)Min pappa var mycket stolt över mig och om jag någonsin tvivlade så tyckte han att jag skulle lita mer på min egen förmåga. Han sade också att han visste att jag stog inför en utmaning som jag blivit erbjuden och att jag inte skulle tveka utan ta chansen då jag skulle utvecklas oerhört som person
(Detta är en grej som bara jag vet om så det kändes klockrent!) Att jag ofta oroar mig för att jag kanske borde vara mer logisk och inte så känslosam, där min pappa tyckte att jag skulle fortsätta vara precis som jag är.. och att det alltid ordnar sig för mig
(vilket det faktiskt alltid gör)Pappa ville absolut inte berätta för henne om döden, och hur han gått bort. Men hon kände att det var i sjukdom, kanske cancer?
(vilket stämmer. Även när han låg på sin dödsbädd skojade pappa och ville inte prata om hur sjuk han var..)Det var också viktigt för honom att jag hade ett föremål från honom som länkade ihop oss, vilket jag inte har så jag får prata ihop mig med brorsan...
Ja ... vad ska jag säga. Känns helt overkligt! Jag har full förståelse för att det låter som värsta flummet och jag kan väl inte annat än hålla med. Samtidigt som det är omöjlighet för henne att veta allt detta. Jag lämnar logiken och ska försöka landa i att det kanske finns en värld bakom det vi ser.
Over and out - God natt!
