Mångfald före enfald.

Är Sverigedemokraterna svenskvänliga eller främlingsfientliga?



Låt mig skriva några rader... I början av 1990-talet demonstrerade Sverigedemokraterna tillsammans med nazister som gjorde hitlerhälsningar vid Karl XII -statyn i Kungsträdgården. Sedan dess har partiet genomgått en förvandling, men det oförsonliga motståndet mot invandringen och det mångkulturella samhället är detsamma. Sverigedemokraterna har försökt att tvätta bort sin extremiststämpel och förtiga sina ideologiska rötter och idag hävdar partiet att man gjort upp med sin historia. Smart men dock inte sant... skinnskallarna rensades aldrig ut, de har bara bytt klädstil.

Det är känslor som riskerar att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag i dag.

Hur hamnade vi där?

Rädslan för det främmande står sannolikt att finna i 1990-talets krångliga flyktingpolitik. Tiotusentals föräldrar flydde med sina barn undan krig och idioti i sina hemländer för att söka ett nytt liv. Självklart fanns också kriminella som utnyttjade dessa folkströmmar. Men Sverige tvingade dessa människor till åratal av passivitet på förläggningar. De var förbjudna att jobba och skulle med utsökt svensk attityd tas om hand i väntan på ett ja eller nej om de fick stanna.

I dag är alla politiska partier eniga om att det där var fel. Snabbt i arbete och snabb inlärning av svenska språket är bästa integration. Hur man åstadkommer det är en av de viktigaste politiska frågorna framöver. Men stor skada har skett pga den misslyckade integrationspolitiken.

Sverigedemokraterna lägger skulden för nästan allt ont i samhället på de som är olika. Vi har en våldtäktsvåg i Sverige eftersom vi har muslimer i landet. Pensionärerna i Sverige har det dåligt eftersom invandrare kostar så mycket i bidrag. De försöker göra det individuella ansvaret att inte begå brott till en etnisk skuld. I Sverigedemokraternas reklambudskap figurerar inte människor. Det är bidragstagare i burka som springer ner en gullig svensk tant med rullator mot ett bord fullt med pengar. Osmakligt, tragiskt men humoristiskt. Ett skämt!

Få lyfter blicken i debatten om Sverigedemokraterna. Att Sverigedemokraternas retorik bygger på att skrämma upp folk är inget nytt, men det är lite intressant att analysera partiets kärnväljare. Merparten är män på landsbygden (mindre orter och förorter) med små inkomster. Arbetslöshet och låg utbildning är också kännetecknande för gruppen i stort.

Det finns en inneboende känsla hos många att samhället springer ifrån dem, att utveckling är något som associeras med företagsnedläggningar och neddragningar i samhällsservice. Det finns en längtan tillbaka till ett samhälle där kroppsarbete är högt värderat och arbetarklassen klarar sig bra på grund av att man har jobb och inkomst. Rädslan som dessa människor känner måste tas på allvar. Det är när arbetslösheten är hög som de största motsättningarna inom ett samhälle förs upp till ytan, antingen mellan exempelvis rika och fattiga eller mellan infödda och invandrare. Integrationen och flyktingpolitiken är inte lika intressant att diskutera när arbetslösheten är låg, för att människor inte känner samma rädsla för sitt eget uppehälle.

Rädslan för att förlora sitt jobb, att inte lyckas få ett jobb, att inte finna en livspartner, att inte kunna betala räkningarna, är alla exempel på oro som är befogad. Det är detta som politiken måste ta fasta på ifall man på allvar vill verka antirasistiskt. Någon borde ta på sig rollen att ta dessa människors oro på allvar. Vilka politiska partier är beredda att ta upp frågan?

Jag gillar inte främlingsfientlighet. Jag gillar olika. Jag föredrar mångfald före enfald.