Perspektiv på tillvaron...

Kommer ibland på mig själv att jag sitter och tittar ut genom fönstret och längtar mig bort till något spännande aventyr. Jag är fortfarande ett barn i själen. Jag har inte blivit gammal, bitter, cynisk eller tråkig. Jag intresserar mig fortfarande för de små tingen i livet och mindre för de stora. Jag har fantasin i behåll och välkomnar fortfarande både jultomten, påskharen och tandfén. Jag längtar efter upplevelsen och nuet. Varje gång jag sätter mig vid pysselbordet försvinner tid och rum. Det är som jag kastas tillbaka till barndomens klipp och klistrande. Just då står tiden stilla och skänker mig oerhörd sinnesro.

Ibland behöver jag få perspektiv på tillvaron. Mina arbetsuppgifter är inte viktigare än att resultatet av dem är bortglömda om fem år. Tid är verkligen pengar. Tid är livskapitalet. Jag är ett barn i själen som vill fortsätta att leka.