Med livet som lägenhetsvisning.

Igår kväll satt jag och skrev ihop ett månadsbrev för personalen. Försökte hitta en röd tråd om att det är våra tankar som styr våra känslor.

Ask anyone... Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Minsta liten grej kan få mig glad, sur, arg eller ledsen! Känslor har jag. I överflöd. Just nu känner jag glädje och tacksamhet. Nöjd med att bo så nära jobbet vilket gör livet himla enkelt.

Jag älskar mitt sovrum. Min lägenhet ligger högst upp i fastigheten och sovrummet är ett stort tornrum med oerhört vackra fönster. Från rummet ser jag ut över Vasastan. För mig är det magi att ligga där i sängen och titta ut över hustaken och himlen. Jag avskärmar mig från stress och buller. Skalar bort allt som är oviktigt och känner mig totalt lycklig.

Jag läste en intressant artikel av Boel Björkenwall som jämförde våra liv med en visningslägenhet...

För visst krånglar vi till allt. Vi kämpar på med våra karriärer för att ”bli någon” och få en hög lön som ett slags kvitto på att vi är bra människor. Vi vill vara snygga och vältränade, ha fina kläder, och så vill vi få komplimanger och kunna säga ”tack” på ett sådant där självsäkert men ändå ödmjukt vis.

Och så vill vi vara den perfekta medvetna föräldern, den perfekta partnern och den populära på jobbet.

Och vi vill ha ett vackert hem med rätt inredning i rätt område att visa upp när vi bjuder folk på middagar – då vi ska briljera i köket med avancerade recept som vi ska låtsas att vi har slängt ihop i en handvändning, för att sedan få mysa inombords när någon säger att ”den där maten gjorde du minsann bra!”.

Och vi ska ha många vänner på facebook, resa på lyckade semestrar att komma hem och berätta om, ha fulltecknade kalendrar som inte lämnar plats för att andas, och ha en mobil som ringer och påminner oss om att vi faktiskt finns.

Som om hela våra liv är en slags visningslägenhet som andra människor ska trava runt i och ge ett värde.

Eller så försöker vi göra någon slags klurig revolt mot alltihop och reser till Indien för att någon guru där borta ska hjälpa oss att hitta oss själva.

När ska vi se att vi egentligen redan har allt vi behöver? Att vi egentligen skulle kunna vara lyckliga redan nu om vi bara hivade bort allt skräp och alla menlösa fasader som ligger ivägen?

Om vi istället för att göra mer faktiskt började göra mindre istället, men med mer känsla och kärlek bakom. Vi har ju redan nyckeln till lyckan och har alltid haft den – vi envisas bara med att slarva bort den hela tiden på vägen!

Det viktigaste är inte vad eller hur mycket man gör, utan hur mycket KÄRLEK man lägger ner i det man gör.

Peace!