Vi sörjer med er i Norge.

En ofattbar tragedi har ägt rum i Norge på Utöja, med över 84 ungdomar massakrerade på ett läger. Föräldrar har förlorat sina barn, syskon har förlorat sin bror eller syster, mor- och farföräldrar sina barnbarn. Många är dessutom skadade.

På facebook handlar varannan status just nu om tragedin och förövaren har redan fått flera hatsidor där man gått ut med hans adress osv. På något sätt tycker jag det är vidrigt - allt hat som också väller fram ... Jag tänker på förövarens familj. För någon är han också en son, ett barn. Så fruktansvärt att som mamma behöva leva med denna sorg resten av livet. Vad går fel när något sådant här händer?

Men jag tänker också på alla familjer som förlorat sina älskade barn. Det finns bara ett ord för allt detta - tragiskt.

Vi svenskar älskar vårt grannland trots att en Svensson får tömma krediten på kortet för att käka på McDonalds. Vi älskar vårt broderfolk trots att vi ibland kan verka avundsjuka mot grannlandets framgångssaga på senare år. Det är kvällar som denna slutklämmen i vår svenska nationalsång känns så rätt som den bara kan kännas - "ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden". I kväll är vi inte svenskar, danskar, finnar, islänningar eller norrmän - vi är nordbor som håller ihop. Där alla bara ställer sig frågan: Varför?