Cirka 500 miljoner människor lever sina liv på Facebook. Vi annonserar ut förlovningar, lägger upp bilder på våra nyfödda barn, protesterar mot Ship to Gaza-attacken, bjuder in till släktträffar och kommenterar vännernas middagsval.
Facebook är verkligen ett medium för känslor. Vi fnissar inför fyndiga statusuppdateringar och känner samhörighet när bilderna från 40-årsfesten läggs ut. (Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal när 40-års festen känns mer naturligt än 30-årsfesten? ler )
Så vad är det egentligen som får så många människor att investera så mycket tid och så mycket känslor i det här sociala mediet?
– Att Facebook har blivit så populärt, beror på att det tillfredsställer flera grundläggande psykologiska behov som finns djupt rotade i våra stenåldershjärnor, säger Sam Gosling, psykologiprofessor vid University of Texas.
Som nykomling på Facebook är det där djupet inte särskilt uppenbart. Vid en första anblick slås man istället av hur trivial mycket av kommunikationen är. Många Facebooksidor är nerlusade av till synes meningslösa kungörelser som ”nattat barnen” eller ”nudlar till middag”.
Men även om det som skrivs är ytligt, tillfredsställer själva kommunikationen ett djupt psykologiskt behov, menar Sam Gosling. Vi människor är sociala varelser och under evolutionens gång har det varit livsavgörande att ha stabila relationer till individerna inom den egna gruppen och att inte utmana den sociala hierarkin mer än nödvändigt.
För att lyckas med det behöver vi kunskap om dem som ingår i nätverken: Vem har en romantisk relation med vem? Vilka har just bråkat? Och vem är allierad med gruppledaren?
Våra närmaste släktingar, aporna, håller koll på sina sociala nätverk genom ”social grooming” eller ”social putsning”. Exempelvis ägnar schimpanser hela 20 procent av sin vakna tid åt att pyssla om varandra. Och det som kan se ut som ett planlöst plockande av löss på apan intill, är i själva verket ett medvetet relationsarbete där nya kontakter knyts och vänskapsband och statusförhållanden bekräftas.
Under evolutionen har sedan denna fysiska form av nätverkande utvecklats till ett mer raffinerat – och framför allt tidsbesparande – sätt att underhålla relationer. Enligt Robert Dunbar, professor i evolutionär psykologi vid Oxford University, fungerar det mänskliga språket – och i förlängningen skvallret – som en modern mänsklig motsvarighet till apornas putsande. I stället för att klia varandra på ryggen, sladdrar vi på lunchen om vem som gick hem med vem efter personalfesten.
– Facebook är ett väldigt effektivt medium för ”social putsning”. Även om vi inte träffat eller hört något om vänner på länge, kan vi surfa in på deras sidor och läsa oss till vad som händer i deras liv och vilka de är vänner med.
Att hålla koll på sina sociala nätverk är alltså ett grundläggande psykologiskt behov. Men hur trovärdig är egentligen Facebook som informationskälla? Det är ju få som lägger ut bilder av sig själva där de sitter ensamma i sina stökiga lägenheter – eller som berättar om hur osäkra de känner sig på jobbet. I stället vimlar det av festbilder och kommentarer om hur fantastisk sommarens segling var. Ösregnet och konflikterna ombord nämns däremot inte...
Och vännerna är ofta minst lika översvallande i sina reaktioner. ”Härligt!” Och så ett klick på ”Gillar”-knappen. Tummen upp, hela tiden. Någon har jämfört Facebook med filmen Truman show, där Jim Carrey lever i en låtsasvärld där ingenting går fel. Allt är bara trevligt och glatt.
Ytterligare en förklaring till Facebooks framgång är att det tillfredsställer människors behov av att bli sedda av andra. Och att detta är en stark mänsklig drivkraft behöver ingen som besökt Facebook tveka om.
Vissa menar att Facebook är den ultimata arenan för självupptagna narcissister. Det får också ett visst stöd av en studie som visat att ett stort antal Facebookvänner och många egna inlägg på Facebooksidan korresponderar med en narcissistisk personlighet.
Jag - narcissistisk? Jajamensan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tar dig tid att kommentera. Det uppskattar jag!