Femhundra kronor

En föreläsare inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrasedel. "Är det någon som vill ha den här?" frågade han. Några såg tveksamma ut - tänkte han verkligen ge bort femhundra kronor bara så där? Men de flesta sträckte genast upp en hand i luften. Det fanns ju ingenting att förlora.

"Okej", fortsatte föreläsaren. "Det är många som vill ha sedeln. Men om jag skrynklar ihop sedeln till en liten boll. "Är det någon som vill ha den nu?"

Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen. "En sista fråga", sade föreläsaren. "Vill ni ha sedeln även om jag gör så här?" Han slängde sedeln på golvet, trampade på den och tog sedan upp den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig. Men händerna sträcktes fortfarande upp.

"Ni har lärt er den första läxan för dagen" sade föreläsaren. "Oavsett vad jag gjorde med femhundringen, så ville ni fortfarande ha den. Varför? Jo, därför att den inte förlorade i värde, vad jag än gjorde med den. Ni är som sedlar. Ni kommer att bli tilltufsade av livet någon gång, ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde. För människor i er omgivning är ni ovärderliga. Ert människorvärde kommer inte från vad ni gör eller vad ni kan - utan från vilka ni är"



Bild tagen av Beto Frota 2007.